Forever together
Nu har vi varit borta i 70 dagar. SÄ lÀnge har jag aldrig varit hemifrÄn, och det börjar kÀnnas vad man saknar. En av de sakerna jag saknar absolut mest Àr att coacha. Har insett hur mycket jag innerligt Àlskar det, och hur mycket jag Àlskar cheerleading. KÀnslan av se sina tjejer klara nya saker, se dem utvecklas och vÀxa som personer, och veta att DU har hjÀlpt dem. Den kÀnslan Àr verkligen obeskrivlig. Jag saknar att finnas dÀr för att hjÀlpa och stötta tjejerna man trÀnar, och att kÀnna att man faktiskt gör skillnad i nÄgons liv. Veta att de vet att om det har hÀnt nÄgot hemma eller i skolan sÄ kan de komma och prata med mig och jag kommer alltid ha tid för dem.
Jag saknar Àven att göra ett program, vÀlja musik, planera trÀningar, komma pÄ nya övningar som gör de inte lika roliga sakerna roligare. Jag har fÄtt mycket beröm för mitt engagemang som trÀnare, men det mÄnga inte förstÄr Àr att man fÄr tillbaks sÄ mycket av att vara trÀnare sÄ det Àr omöjligt att inte engagera sig! Vilket flummigt inlÀgg det hÀr blev. Men jag tror ni förstÄr min poÀng.
